Surkål, poliser och en spirande eftertanke
Den sista rapporten har inkommit och i den påstår våra hjältar att hemfärden gått smärtfritt; dock bör det nämnas att de mumlat och försökt undanhålla vissa fakta om hur de var förföljda av en mystisk polisbil en lång sträcka efter Weimar. De försökte sig på diverse våghalsiga flyktförsök, tänk James Bond och Bond-bil, sniglande i femtio kilometer i timmen, lägg sedan till en stark uppförsbacke och efterhängsen Tysk polisiär insats. Svetten rann och våra hjältar rannsakade sig själva från ungdomsåren och framåt, vände och vred på orsakerna till denna plötsliga uppmärksamhet från myndigheterna. Vad hade man fått reda på? I panik försökte man ännu en gång öka farten, men backen var alltså allt för brant.
Ingenting hjälpte - inte förrän man passerade ett stånd med Imbiss, och då föll poliserna plötsligt till föga och försvann in på en smal avtagsväg och där sågs de bara en kort stund senare med varsin Thüringer Bratwurst i händerna. Ingen förklaring har givits till händelsen.
Nåja, om vi återvänder, backar bilen, så vi minns också dagen innan detta äventyr, och våra hjältar vistelse i byn Mainbernheim, där getterna sov mitt på vägen (nej, det är fortfarande inte sant, men för konsekvensens skull ...), och där de strövade genom sju sorger bara för att finna en semesterstängd restaurang. Frågan jag ställde mig var: kommer detta att påverka moralen, kommer de att orka fortsätta? Jag borde litat på dem, självklart, för trots detta vaknade de vid gott mod och steg upp för att cykla en runda till grannbyn Iphofen för att kolla in vin från en av Frankens bästa vinbyar. Många lådor lastades på rygg och styren för att fraktas tillbaka, vid något tillfälle balanserades också något på en keps, ett huvud. Det är alltså så man gör när fina Sylvanerviner kommer i ens väg. Ja, och sedan var vi då framme vid färden då polisen var som ett klistermärke på våra hjältar. Det slutade ju trots allt fint det med.
(Iphofen)
(Iphofen)
I övrigt; en del regn och höga backar, avlägsna utsiktsplatser. Man kämpade på.
Hemresan innehöll också en mycket bra restaurang bara ett par byar bort och där åt man Sauerbraten med Kloss. En av hjältarna, låt oss kalla honom Kalle, ville tvunget äta en bit surkål, och så var det med den saken. Vad kan väl sägas om surkål?
Sverige ser vid ankomsten nästan slitet ut; som en förort till en skabbig storstad någonstans i tredje världen. Redan mumlar våra hjältar förstrött namnen på alla de fantastiska viner man smuttat på, så många buteljer; man ryser vid minnet av servitrisen som drev dem ur Tyskland på nedfärden (en rysning av välbehag, jag försäkrar); man får tårar i ögonen och ser för sitt inre de höga bergspass man trotsat tyngdlagen för att nå toppen på, varifrån man sedan rullat i onämnbara fastigheter, dessa väloljade cyklar, väloljade män; ja men visst är det sant - man blickar med saknad mot himlen och ler lite oväntat vid tanken på de sovande getterna och militärpolisernas förfrågningar i Italien.
Allt har gått vägen; livet är en erfarenhet rikare.
Er förtrogne redaktör avser härmed att slutrapport avlämnats. Mycket lycka till er alla, kära läsare och cyklister.